Slottsstjärnorna är inte Dokusåpa!
Jag läser med förtjusning gårdagens Dagens Nyheters (DN) reportage om årets Stjärnorna på slottet. Jonas Gardell, Staffan Scheja, Kerstin Dellert, Janne "Loffe" Carlsson & Christina Schollin deltar denna gång när serien visas kring årsskiftet. Jag längtar redan nu för en inblick i deras slottsrum med omnejd, att serveras maffiga middagar med spännande småprat & personliga anekdoter. Kanske, förhoppningsvis, någon kryddig likör via ett naket ögonblick in i våra konstnärliga personligheters skrymslen.
Jag njuter faktiskt av dessa SVT-sändningar som höjer sig milsvida över det andra smaklösa anrättningarna som brukar visas på TV. Håller inte med om jämförelsen med en dokusåpa som framhålls i DN. Tvärtom undrar jag hur de i DN orkar hålla uppe den cyniska jargongen. Hur kommer det sig att så många ska främja sig från äkta mänskliga uttryck? Ta avstånd från närhet, känslighet, svårigheter? Allt som visas på TV ska schabloniseras och förpackas likt storindustriers broiler. Känslokallt. Avståndstagande. Fake.
Jag hävdar att Stjärnorna på slottet inte är en dokusåpa. Det är en spännande samling kända svenska personligheter som vågar delar med sig av sig själva & sina liv. Vi får följa dem mötas & i det mötet sker något ganska underbart. I alla möten sker något underbart, om vi låter det, i stället för att fegt rygga tillbaka.
Jag var allvarligt sjuk i en depression när jag försökte följa förra årets slottsstjärnor. Det jag då såg var en mångfald sköna människor i stunder av humor & humör, skoj & allvar, andlighet & sorg. Jag grät när Magnus Härenstam berättade om sin fru, njöt av att se Britt Eklands starka kvinna som går sin egen väg, charmades av Peter Stormares spännande & starka personlighet, imponerades av skönsjungandes Jan Malmsjös kraft & geni, och i ärlighetens namn fascinerades av Arja Saijonmaas såväl politiska engagemang som hennes bitvis osympatiska sätt.
Jag tycker att det här programmet är både intressant och fint.
Jag vet jag är naiv i mycket, men jag känner närheten till människorna och i mina ögon visar de på sina sätt att de är som många av oss, starka & sköra ibland samtidigt. För mig är det en gåva att se, att känna, att jag inte är ensam på jorden om det. Jag hoppas att de också känner det.
Foto: www.fotoakuten.se
Jag njuter faktiskt av dessa SVT-sändningar som höjer sig milsvida över det andra smaklösa anrättningarna som brukar visas på TV. Håller inte med om jämförelsen med en dokusåpa som framhålls i DN. Tvärtom undrar jag hur de i DN orkar hålla uppe den cyniska jargongen. Hur kommer det sig att så många ska främja sig från äkta mänskliga uttryck? Ta avstånd från närhet, känslighet, svårigheter? Allt som visas på TV ska schabloniseras och förpackas likt storindustriers broiler. Känslokallt. Avståndstagande. Fake.
Jag hävdar att Stjärnorna på slottet inte är en dokusåpa. Det är en spännande samling kända svenska personligheter som vågar delar med sig av sig själva & sina liv. Vi får följa dem mötas & i det mötet sker något ganska underbart. I alla möten sker något underbart, om vi låter det, i stället för att fegt rygga tillbaka.
Jag var allvarligt sjuk i en depression när jag försökte följa förra årets slottsstjärnor. Det jag då såg var en mångfald sköna människor i stunder av humor & humör, skoj & allvar, andlighet & sorg. Jag grät när Magnus Härenstam berättade om sin fru, njöt av att se Britt Eklands starka kvinna som går sin egen väg, charmades av Peter Stormares spännande & starka personlighet, imponerades av skönsjungandes Jan Malmsjös kraft & geni, och i ärlighetens namn fascinerades av Arja Saijonmaas såväl politiska engagemang som hennes bitvis osympatiska sätt.
Jag tycker att det här programmet är både intressant och fint. Jag vet jag är naiv i mycket, men jag känner närheten till människorna och i mina ögon visar de på sina sätt att de är som många av oss, starka & sköra ibland samtidigt. För mig är det en gåva att se, att känna, att jag inte är ensam på jorden om det. Jag hoppas att de också känner det.
Foto: www.fotoakuten.se
Kommentarer
Trackback
