Depressionen VS Jag: matchen pågår!
Fick som sagt en depression i julas.
Fick mediciner, först sk SSRI och då det bara gav litet resultat fick jag sk SNRI sen. Processen tog lång tid men nu i maj började jag kunna känna en del känslor igen och det började vända för mig. Jag kände mig aldrig deprimerad, jag bara slutade fungera som människa och slutade kunna känna känslor. Det var hemskt, efter några månader stod jag nästan inte ut att ha det så. Jag ville aldrig dö, jag ville bara inte leva.
Hade dessutom kraftig ångest och fick lugnande medicin i form av små rosa piller. De hjälpte mig genom det värsta, jag döpte dem så småningom till mina Pinkysar. Jag har dem fortfarande vid behov som stöd.
Jag tror att jag är en att få lyckligt lottade eftersom jag har en superbra vårdcentralsläkare som förstod mig på en gång. Som begrep vad som hände mig när jag inte fattade något själv. Läkaren ringde mig varje vecka under flera månader och vi träffades och träffas regelbundet. Jag är själv övertygad att jag har den läkaren att tacka för att jag lever idag. 
Så vände det äntligen och nu är jag på bättringsvägen!!!
Det första som hände när jag började känna känslor igen var att jag fick behov av att vårda mig själv och känna mig som en tjej, en kvinna, igen. Efter några testförsök med hundsällskap till stan vågade jag gå själv. I början visste jag inte vad jag ville ha, senare stöttade syrran mig och nu har jag nya kläder, smink och smycken m.m.
1. Jag behöver för min egen skull ta hand om mig själv och sminka mig och fixa till mig varje dag.
2. Jag behöver också ha det enkelt, praktiskt och fint omkring mig hemma.
3. Jag har tagit bort allt som tar kraft från mig och fört in det som ger kraft!
Allt det får mig att känna mig levande och kvinnlig och jag njuter av allt det!
Jag tar därmed aktivt ansvar för min hälsa, för jag vet att ingen annan kan göra det. Jag har svackor ännu och en bra bit kvar, men när jag lägger märke till det så skärper jag mig och gör sånt som är bra för just min hälsa. Det behöver Du också göra om Du drabbas av denna sjukdom - när du vet att du har minsta utrymme behöver Du göra sånt som ger dig energi, "gödsla dig själv" som en kvinna sa till mig. Bry Dig inte om vad andra säger - tänk på Dig själv och gör det minsta lilla roliga som faller Dig in!!! 
Det är en tuff match att gå mot en depression
och de flesta kan inte förstå vad det innebär, har jag märkt. Inte ens anhöriga eller vänner, så glöm inte att prata med dem som bryr sig om Dig. De kan också behöva stöd - för det är tungt att stå brevid - uppmana dem att själva söka stöd då!!!
OBS - jag ser att det låter bra så här långt, men i verkligheten är det inte så lätt som det kan verka här.
Fn brottas jag själv med depressionens tentakler. De har en förmåga att gripa tag i mig när jag minst anar det.
I mitt fall har jag svårt att nu klara sociala kontakter. Jag fixar det i några timmar och mår bra av det känns det som. Men sen händer något inuti mig. Jag tar bara slut.
Det här är ännu svårare för omgivningen att begripa sig på - för jag ser ju tjusig ut utifrån.
Min läkare sa senast vi träffades: Jaa, utsidan ser fin ut, hur är det med insidan?
Hur är det med Din insida?......
