Hej! Det var ett tag sen...
Jag sitter likt en bläckfisk och alla armar greppar efter mig så jag inte tappar bort nån viktig del. Samtidigt är det inte alltid lätt att se, att inse, vad som är viktiga delar av mig. Att föreställa sig utan nån del, föreställa sig något annat.
Jo. Jag ska försöka komma vidare snart...Men ibland måste jag ge mig själv tid att känna efter. Och då zoomar jag liksom ut från resten av världen.. Det är ett bra råd som jag har förresten - Zooma ut från världen lite då och då, spendera tid med dig själv och dina egna tankar och känslor. Du kan bli förvånad över vad Du ser!....
I Dödens närhet inser Du vad Lycka är
Jag som dels är statsanställd, dels kämpar med en svår depression, funderar mycket över lycka. Jag är övertygad om att lycka rent spontant kan vara olika saker beroende på vem Du frågar, även om generella mönster finns utifrån olika faktorer. Tydligen sammanhänger svenskars syn på lycka med ovanstående kategorier. Att vårt land kommer på 14 plats tycker jag är ett ganska tydligt svar på hur svenskar mår allmänt sett. Det kunde vara bättre. Jag kan inte låta bli att tänka att faktor nr 5 är det mest intressanta området att titta vidare på. Kulturella normer, värderingar, föreställningar och levnadssätt. Hur ser det ut i vårt land egentligen?
Jag upplever mig se hos många att det finns en uppfattning om att livet alltid ska vara lyckligt. Att det naturliga tillståndet är lycka, och är Du inte är lycklig så är Du antingen i Kris eller Sjuk eller bådadera. Ofta drar man likhetstecken mellan kris och sjuk, men jag tror inte att Du behöver vara sjuk bara för att Du är i en kris. Termen kris har blivit en slasktratt för diverse olika svårigheter, varav långt ifrån alla har med sjukdomstillstånd att göra. Många av de svårigheterna tror jag kan hanteras på samma sätt som jag gjort - för att få en klar uppfattning om sig själv. Men svår depression, liksom många sjukdomar som påverkar ditt psyke kraftigt, ger nog många gånger upphov till någon slags kris.
Min personliga erfarenhet är att mot bakgrund av Döden, så får Du verkligen perspektiv på lycka. Så för mig gav nog sjukdomen upphov till en kris. Eftersom jag var och är sjuk ännu, så är det svårt för mig att hantera krisen. Efter depressionens värsta faser, där döden alltid är närvarande, påminns jag om vad som verkligen har betydelse just för mig. Jag behöver leva mitt liv så att jag inte blir sjuk. Och då behöver jag sätta mig själv först. Det gör jag genom att rätta mitt leverne efter min hälsa. Så jag behöver medicinsk vård & behandling, nånstans att bo & pengar till mat o räkningar, samt nära & kära. Allting annat är överflödigt. Det är därför jag tänker ändra inriktning på mitt liv ännu mer. I framtiden bor jag nära min släkt, jag ägnar mer tid åt mig själv & min partner, jag väljer arbete med mindre stress & press, jag väljer bort ägodelar & lever enklare. Det betyder inte att jag kommer vara lycklig jämt, och det är inte syftet heller.
Målet med livet är inte att jag ska vara lycklig jämt, utan att leva så att jag inte blir sjuk av livet.
Kanske de tankarna kan vara något som Du kan använda dig av i ditt liv?
Kanske vi svenskar behöver förändra en del av våra värderingar, våra föreställningar om det som är "normalt & vanligt i svensk lyckoväg" för att istället göra det mer individuellt?
Vad behöver Du i ditt liv?
Foto: www.fotoakuten.se
Få Balans i Ditt liv med Tillit!
Jag är lite i obalans själv ikväll och kan inte sova så jag ögnar igenom nätet. HIttar suverän artikel i Dagens Nyheter om hur jag kan få balans i livet. Efter en depression så är det verkligen det jag letar efter, att få balans i mitt liv. Men det är ju inte så enkelt som det låter...tyvärr.
Tur att jag ska få börja med psykoterapi i september, annars vet jag inte riktigt hur jag skulle bära mig åt. Det jag funderar mest över nu är hur jag ska kunna fungera i arbetslivet igen? Det var där det hände, en dålig upplevelse, som tydligen blev den utlösande faktorn. Mycket har hänt sen dess och jag har inget emot arbetslivet där igen, men jag tror inte längre på min egen förmåga. Och det var ju tillit jag hade och kände när jag hade min dåliga upplevelse. Den tilliten inte bara försvann för det sammanhanget utan för hela det sammanhang jag existerade i. Det är tydligen sånt som en depression kan föra med sig.. Det är skönt att jag har mina hundar som sällskap, med dem behövs inga ord för att berätta vad jag känner inuti.
Före & Efter Depressionen....
Jag inser att det är så jag tänker på det: Före & Efter Depressionen.
För jag har märkt att upplevelsen inte bara förändrat mig utan även förändrat min inställning & beteende på olika sätt.
Före Depressionen hade jag självförtroende & självkänsla. Jag hade tillit till mig själv, mina känslor, tankar & värderingar. Jag trodde att jag var uppskattad som person & duktig i mitt jobb. Jag var en glad, ganska obekymrad & positiv kvinna som gick genom livet hyggligt rakt. Jag hade nog ganska sunda åsikter om livets nödtorft, skoj & borden, måsten.
Efter Depressionen är jag i grunden en osäker & förvirrad kvinna som letar efter sig själv och det liv det är meningen hon ska leva. I de bästa stunderna - som inte är så förekommande än - kan jag idag skratta, njuta & nästan tro på en framtid. I de sämre stunderna slutar jag fungera, slutar känna, slutar vara. Efter Depressionen kan jag ta tabletter (Mianserin i lägsta dos) för sömnen som jag fått av en bekant (de funkar bra utan biverkningar & annat obehag), utan att jag vågat infoa läkaren om det än. Efter Depressionen kan jag se mig själv som jobbandes på ICA eller städandes på dagis (jag älskar ICA och menar inget illa om yrkena), eftersom jag inte tror att jag har kvar förmågan jag förvärvat till mer kvalificerade arbeten. Efter Depressionen är jag en vilsen människa.
Så vädret ute är passande för vädret inne hos mig idag. Tack för att det regnar, för då lättar inuti mig. Det är OK att inte duga, att inte göra, att bara vara. Jag ska bara klappa på mina hundar idag och tröstäta wienerbröd och te. Se på film och ynka mig för min man så han kanske tar hand om mig lite extra idag. För idag regnar det inuti mig.
Vet Du hur jag kan skaffa fram något fin paraply som jag kan bära med mig ,alltid?...
Foto: http://www.fotoakuten.se/
Depressionen VS Jag: matchen pågår!
Fick som sagt en depression i julas.
Fick mediciner, först sk SSRI och då det bara gav litet resultat fick jag sk SNRI sen. Processen tog lång tid men nu i maj började jag kunna känna en del känslor igen och det började vända för mig. Jag kände mig aldrig deprimerad, jag bara slutade fungera som människa och slutade kunna känna känslor. Det var hemskt, efter några månader stod jag nästan inte ut att ha det så. Jag ville aldrig dö, jag ville bara inte leva.
Hade dessutom kraftig ångest och fick lugnande medicin i form av små rosa piller. De hjälpte mig genom det värsta, jag döpte dem så småningom till mina Pinkysar. Jag har dem fortfarande vid behov som stöd.
Jag tror att jag är en att få lyckligt lottade eftersom jag har en superbra vårdcentralsläkare som förstod mig på en gång. Som begrep vad som hände mig när jag inte fattade något själv. Läkaren ringde mig varje vecka under flera månader och vi träffades och träffas regelbundet. Jag är själv övertygad att jag har den läkaren att tacka för att jag lever idag. 
Så vände det äntligen och nu är jag på bättringsvägen!!!
Det första som hände när jag började känna känslor igen var att jag fick behov av att vårda mig själv och känna mig som en tjej, en kvinna, igen. Efter några testförsök med hundsällskap till stan vågade jag gå själv. I början visste jag inte vad jag ville ha, senare stöttade syrran mig och nu har jag nya kläder, smink och smycken m.m.
1. Jag behöver för min egen skull ta hand om mig själv och sminka mig och fixa till mig varje dag.
2. Jag behöver också ha det enkelt, praktiskt och fint omkring mig hemma.
3. Jag har tagit bort allt som tar kraft från mig och fört in det som ger kraft!
Allt det får mig att känna mig levande och kvinnlig och jag njuter av allt det!
Jag tar därmed aktivt ansvar för min hälsa, för jag vet att ingen annan kan göra det. Jag har svackor ännu och en bra bit kvar, men när jag lägger märke till det så skärper jag mig och gör sånt som är bra för just min hälsa. Det behöver Du också göra om Du drabbas av denna sjukdom - när du vet att du har minsta utrymme behöver Du göra sånt som ger dig energi, "gödsla dig själv" som en kvinna sa till mig. Bry Dig inte om vad andra säger - tänk på Dig själv och gör det minsta lilla roliga som faller Dig in!!! 
Det är en tuff match att gå mot en depression
och de flesta kan inte förstå vad det innebär, har jag märkt. Inte ens anhöriga eller vänner, så glöm inte att prata med dem som bryr sig om Dig. De kan också behöva stöd - för det är tungt att stå brevid - uppmana dem att själva söka stöd då!!!
OBS - jag ser att det låter bra så här långt, men i verkligheten är det inte så lätt som det kan verka här.
Fn brottas jag själv med depressionens tentakler. De har en förmåga att gripa tag i mig när jag minst anar det.
I mitt fall har jag svårt att nu klara sociala kontakter. Jag fixar det i några timmar och mår bra av det känns det som. Men sen händer något inuti mig. Jag tar bara slut.
Det här är ännu svårare för omgivningen att begripa sig på - för jag ser ju tjusig ut utifrån.
Min läkare sa senast vi träffades: Jaa, utsidan ser fin ut, hur är det med insidan?
Hur är det med Din insida?......
Blogga för livet
Har Du märkt att om kvällen är det inte himlen som mörknar, utan allting omkring oss?
Så känns en depression för mig, allting svartnar omkring mig tills jag är ett med mörkret
Vet Du hur det är att få en depression?
Jag trodde jag hade en aning om det, man stöter ju på termen lite varstans idag. Men i julas ramlade jag ner i ett svart hål som dök upp från ingenstans. Jag begrep inte ens att jag hade fallit ner i hålet under de första månaderna. Trodde jag bara halkat till, fallit på rumpan och att jag snabbt rest mig igen - jag hoppades att ingen sett mig....
Jaa, vad ska jag säga. Jag borde väl insett att när jag inte ens kunde göra en smörgås själv och min stora dagliga bedrift var att gå upp ur sängen, klä på mig och kamma håret - så var jag inte helt i form. Om inte det sa mig något, antar jag att de antidepressiva tabletterna och de små rosa pillrena egentligen pratade med mig desto mer. Men jag kunde liksom inte höra vad de sa mig....
Nu har det gått 7 månader och jag har blivit bättre på att lyssna på mig själv. Problemet nu är att jag inte riktigt vet vem jag är längre, en liten följdeffekt som en svår depression kan medföra (vilket de inte berättar för dig i början).
Depression är en sjukdom som påverkar ditt psyke och därmed hela den du är och tror dig vara. Jag anade aldrig att när det värsta livshotande stadiet passerat och Du är på bättringsvägen, kommer ett nästan svårare stadium då ditt "inre jag" ska återhämta sig och Du bli en fungerande människa igen. Jag ser framför mig att att jag likt fågel Fenix ska resa mig ur askan i elden. Men vem 17 kan ensam klistra ihop en tjusig påfågelsliknande donna av kolbränt dun och dammig aska?...
Det är därför jag berättar för Dig om min kamp att "kunna flyga" igen. Jag hoppas på Ditt stöd när jag bloggar för livet, för jag klarar inte ensam att flyga igen.
