Ardennas blogg

Jo, det finns en hel del som hamnar på denna listan. Jag tänker nu tala om det värsta. Två av mina tre hundar är nu sjuka. Och det är mardrömmar som tonar fram för mina ögon...

Den ena trampade snett och kan knappt gå - veterinären nästa! Jag försöker trösta mig med tanken att en hund klarar sig utmärkt även med tre ben...för det är ju det värsta scenariot som dyker upp i tankarna...

Den andra hunden, den äldsta, har länge inte riktigt varit sig själv jämt. Väl medveten om de där små nyanserna som man som hundvän ser hos sina darlings, har tankarna legat och malt...Det finns ju en gräns när man vet att nu är det bara veterinären nästa som gäller...En del småkrämpor vet man ju vad det är och hur man hanterar för en gammal hund..och man lär sig erfarenhetsmässigt sånt som hur hunden beter sig, rör sig, ser ut och luktar...Jag tror man kan jämföra det med småbarnsföräldrar - de vet instinktivt nästan när något är fel. Precic så är det för oss hundvänner.

Rent mentalt har jag förberett mig redan..den gamla hunden har haft ett långt och bra liv. Den här sommaren har varit ovanligt mysig för henne, med mycket uppmärksamhet, spännande bekantskaper och framför allt mycket bad - sånt som hon älskar! Naturligtvis ska jag få askan i en urna, den följer mig sedan i livet. Likt urtida egyptier har jag behov att bära med mig stoftet av mina älskade hundar även efter döden.

Men känslomässigt vet jag att jag bara inte kan förbereda mig på det värsta....Jag läste häromdagen om kärlek, att en professor i psykiatri förklarade att människor fäster sig vid sina djur på samma sätt som vid andra människor. Att älska ett djur eller en människa är lika stort och betydelsefullt för människan. Att förlora en anhörig är lika svårt och smärtsamt, oavsett om den du förlorar var en älskad människa eller ett älskat djur. Många icke-djurvänner begriper sig inte alls på det här. Men vi djurvänner, vi vet.
Så nu väntar jag på att få se vad veterinären säger....Jag känner fruktan i hjärtat kan jag tillägga. Men det som lindrar är att jag vet att jag aldrig någonsin skulle låta mitt djur leva bara för min skull. Mina djur ska aldrig lida, utan somna in medan de fortfarande har förmågan att njuta av nuet - på det underbara sätt som bara våra djur kan - och kan förmedla till oss -  och som är en av de finaste gåvor vi människor kan få av våra djur.

Jo, jag gråter när jag skriver det här..det e ju så att bara vara människa, vi lever ju inte bara i nuet, utan det som var och det som är att komma också...