När livet blir för svårt får bloggen vänta
Det händer lite för mycket i mitt liv just nu för att jag ska kunna fortsätta blogga...
Jag har ju en depression som jag börjat komma ur och allt har verkat bra. Men så kom chock efter chock - ett lite rutinartat besök hos veterinären med min hund slutade med akut avlivning. Hon hade 19 cancertumörer på olika ställen i kroppen. Vetrinären sa att de än så länge inte fått full påverkan på kroppen och lynnet - så det var därför vi bara märkt av en skillnad i beteende och hundens doft.. Omgående avlivning var rekommendationen.
Dagen efter stod det klart att skilsmässan mellan min partner och mig var ett faktum. Det finns inget ont oss emellan men allt blev för mycket - ibland orkar man bara inte med längre.
Vi är alla i en slags chockfas nu och jag inser att jag behöver lägga all kraft på mig själv. Så en längre paus lär det nog bli nu i bloggandet. Jag har verkligen uppskattat alla kloka och rara kommentarer jag fått och önskar Dig som följt mig en bit på vägen allt gott!
Jag har ju en depression som jag börjat komma ur och allt har verkat bra. Men så kom chock efter chock - ett lite rutinartat besök hos veterinären med min hund slutade med akut avlivning. Hon hade 19 cancertumörer på olika ställen i kroppen. Vetrinären sa att de än så länge inte fått full påverkan på kroppen och lynnet - så det var därför vi bara märkt av en skillnad i beteende och hundens doft.. Omgående avlivning var rekommendationen.
Dagen efter stod det klart att skilsmässan mellan min partner och mig var ett faktum. Det finns inget ont oss emellan men allt blev för mycket - ibland orkar man bara inte med längre.
Vi är alla i en slags chockfas nu och jag inser att jag behöver lägga all kraft på mig själv. Så en längre paus lär det nog bli nu i bloggandet. Jag har verkligen uppskattat alla kloka och rara kommentarer jag fått och önskar Dig som följt mig en bit på vägen allt gott!
Hundvänners värsta mardröm!
Jo, det finns en hel del som hamnar på denna listan. Jag tänker nu tala om det värsta. Två av mina tre hundar är nu sjuka. Och det är mardrömmar som tonar fram för mina ögon...
Den ena trampade snett och kan knappt gå - veterinären nästa! Jag försöker trösta mig med tanken att en hund klarar sig utmärkt även med tre ben...för det är ju det värsta scenariot som dyker upp i tankarna...
Den andra hunden, den äldsta, har länge inte riktigt varit sig själv jämt. Väl medveten om de där små nyanserna som man som hundvän ser hos sina darlings, har tankarna legat och malt...Det finns ju en gräns när man vet att nu är det bara veterinären nästa som gäller...En del småkrämpor vet man ju vad det är och hur man hanterar för en gammal hund..och man lär sig erfarenhetsmässigt sånt som hur hunden beter sig, rör sig, ser ut och luktar...Jag tror man kan jämföra det med småbarnsföräldrar - de vet instinktivt nästan när något är fel. Precic så är det för oss hundvänner.
Rent mentalt har jag förberett mig redan..den gamla hunden har haft ett långt och bra liv. Den här sommaren har varit ovanligt mysig för henne, med mycket uppmärksamhet, spännande bekantskaper och framför allt mycket bad - sånt som hon älskar! Naturligtvis ska jag få askan i en urna, den följer mig sedan i livet. Likt urtida egyptier har jag behov att bära med mig stoftet av mina älskade hundar även efter döden.
Men känslomässigt vet jag att jag bara inte kan förbereda mig på det värsta....Jag läste häromdagen om kärlek, att en professor i psykiatri förklarade att människor fäster sig vid sina djur på samma sätt som vid andra människor. Att älska ett djur eller en människa är lika stort och betydelsefullt för människan. Att förlora en anhörig är lika svårt och smärtsamt, oavsett om den du förlorar var en älskad människa eller ett älskat djur. Många icke-djurvänner begriper sig inte alls på det här. Men vi djurvänner, vi vet.
Så nu väntar jag på att få se vad veterinären säger....Jag känner fruktan i hjärtat kan jag tillägga. Men det som lindrar är att jag vet att jag aldrig någonsin skulle låta mitt djur leva bara för min skull. Mina djur ska aldrig lida, utan somna in medan de fortfarande har förmågan att njuta av nuet - på det underbara sätt som bara våra djur kan - och kan förmedla till oss - och som är en av de finaste gåvor vi människor kan få av våra djur.
Jo, jag gråter när jag skriver det här..det e ju så att bara vara människa, vi lever ju inte bara i nuet, utan det som var och det som är att komma också...
Den ena trampade snett och kan knappt gå - veterinären nästa! Jag försöker trösta mig med tanken att en hund klarar sig utmärkt även med tre ben...för det är ju det värsta scenariot som dyker upp i tankarna...
Den andra hunden, den äldsta, har länge inte riktigt varit sig själv jämt. Väl medveten om de där små nyanserna som man som hundvän ser hos sina darlings, har tankarna legat och malt...Det finns ju en gräns när man vet att nu är det bara veterinären nästa som gäller...En del småkrämpor vet man ju vad det är och hur man hanterar för en gammal hund..och man lär sig erfarenhetsmässigt sånt som hur hunden beter sig, rör sig, ser ut och luktar...Jag tror man kan jämföra det med småbarnsföräldrar - de vet instinktivt nästan när något är fel. Precic så är det för oss hundvänner.
Rent mentalt har jag förberett mig redan..den gamla hunden har haft ett långt och bra liv. Den här sommaren har varit ovanligt mysig för henne, med mycket uppmärksamhet, spännande bekantskaper och framför allt mycket bad - sånt som hon älskar! Naturligtvis ska jag få askan i en urna, den följer mig sedan i livet. Likt urtida egyptier har jag behov att bära med mig stoftet av mina älskade hundar även efter döden.
Men känslomässigt vet jag att jag bara inte kan förbereda mig på det värsta....Jag läste häromdagen om kärlek, att en professor i psykiatri förklarade att människor fäster sig vid sina djur på samma sätt som vid andra människor. Att älska ett djur eller en människa är lika stort och betydelsefullt för människan. Att förlora en anhörig är lika svårt och smärtsamt, oavsett om den du förlorar var en älskad människa eller ett älskat djur. Många icke-djurvänner begriper sig inte alls på det här. Men vi djurvänner, vi vet.
Så nu väntar jag på att få se vad veterinären säger....Jag känner fruktan i hjärtat kan jag tillägga. Men det som lindrar är att jag vet att jag aldrig någonsin skulle låta mitt djur leva bara för min skull. Mina djur ska aldrig lida, utan somna in medan de fortfarande har förmågan att njuta av nuet - på det underbara sätt som bara våra djur kan - och kan förmedla till oss - och som är en av de finaste gåvor vi människor kan få av våra djur.
Jo, jag gråter när jag skriver det här..det e ju så att bara vara människa, vi lever ju inte bara i nuet, utan det som var och det som är att komma också...
