Blev varken romantik el sex igår!
Minns när vi hörde honom en ljum sommarkväll med myggor på PDOL (de som vet vad det står för vet vilken festival jag menar). MMMMMmmmmmm.....................ljuva minnen....
Hinner inte mer nu, ska färga håret inför ikväll - mörkt är det nuförtiden! Han ska få orda en gin & tonic åt mig också - med rätt musik så kanske jag får igång några ljumvarma sommarmysiga känslor.....! Vem vet...?
Ha en mysig sommarkväll Du också...
Skönhet hjälper Dig ur Depressionens klor?
De hänvisar till en rad skönhetstips som gick direkt in i mitt hjärta! Det är precis så jag upplever det! Jag antar att det är rent instinktivt som jag söker att göra mig själv och allt omkring bättre. Om jag vårdar mig själv och min omgivning, gör mitt liv enklare och vackrare att leva så njuter jag var dag - borde inte mitt Inre Jag då lysa så bländande starkt och varmt att andra sköna varelser lockas av mig!?...
Jag hoppas och tror att dessa skönhetstips (tillsammansa med relevant medicinsk behandling naturligtvis!) kan hjälpa, och hjälper mig, återhämta mig från Depressionens klor!
Om det kan hjälpa mig så kanske det kan hjälpa Dig också?!...
Sex & Depression - vilket kaos!!
Men senare i bättringskurvan börjar andra tankar komma:- vem är jag, vad vill jag, vad känner jag????!!!!!
Som en brev på posten kom någon slags kris som ingen förvarnat mig om! Vad 17!!! Här har jag överlevt en depression och håller på att återfödas till liv igen och så blir mitt INRE JAG som ett okänt väsen!
Det känns som ett ringlande ormbo inom mig. Jag som varit världens mest stabila person vet inte vad jag ska ta mig till med mig själv, mitt liv, min man, mina hundar, mitt arbete. Är det en 40-årskris i förtid? En utvecklingskris som kan förväntas komma efter en tids svår sjukdom? Jaa, inte vet jag??!! Jag bara är den som har den..........
Åter till sex. Min man vill definitivt ha det och så snart som möjligt. Men vad kan jag göra - jag har aldrig haft sex bara för sakens skull (kalla mig gammaldags och pryd om Du vill) och jag kan inte ha det ens med min man om jag inte har lust. Flörta hör till sunda nöjen för alla anser jag, men något mer gör jag bara inte om vi inte har en relation. Med min man önskar jag lite romantik, kanske skulle det kunna döva ormboet inuti mig så mina känslor för honom vaknar som tidigare. Men det är svårt att få romantik av honom. Senast jag kort berättade hur jag mådde och frågade honom hur han mådde, så sa han: Jag är varm. Och kåt. Och han har svårt att förstå varför hans tjusiga fru som har blivit bättre helt plötsligt fått ett ormbo inuti sig och inte har LUST. Han tar direkt illa vid sig. SSSSuck... (om jag får skämta utifrån ormboet..) Känner Du igen det här?........
Jag sa för nån dag sen att vi kanske kan vara särbos en tid framöver? Så kan jag i lugn och ro värka fram vem jag är, och han behöver inte gå och irritera sig på mig. Då blir det skilsmässa sa han. Jaa, jag försökte bara vara kreativ...Ingen vet hur allt det här slutar. Man får ta en dag i taget. Det är bara så attans svårt när man bär ett ormbo inuti sig. Vi funderar på att göra något tillsammans - kanske gå ut en kväll. Rött vin är ju känt, såg jag nånstans, att locka fram kvinnors lust. Jag kanske ska försöka med det, tycker ju om det. Men i denna värme föredrar jag cider.
OBS - Du ska aldrig blanda potentiellt farliga mediciner och alkohol!!!
Har Du en depression ska Du helst avstå helt från alkohol tills du är färdigmedicinerad!!!! (Vilket jag varit bra på och därför kan unna mig några cider tillsammans med förhoppningsvis ett romantiskt manssällskap!)
Depressionen VS Jag: matchen pågår!
Fick som sagt en depression i julas.
Fick mediciner, först sk SSRI och då det bara gav litet resultat fick jag sk SNRI sen. Processen tog lång tid men nu i maj började jag kunna känna en del känslor igen och det började vända för mig. Jag kände mig aldrig deprimerad, jag bara slutade fungera som människa och slutade kunna känna känslor. Det var hemskt, efter några månader stod jag nästan inte ut att ha det så. Jag ville aldrig dö, jag ville bara inte leva.
Hade dessutom kraftig ångest och fick lugnande medicin i form av små rosa piller. De hjälpte mig genom det värsta, jag döpte dem så småningom till mina Pinkysar. Jag har dem fortfarande vid behov som stöd.
Jag tror att jag är en att få lyckligt lottade eftersom jag har en superbra vårdcentralsläkare som förstod mig på en gång. Som begrep vad som hände mig när jag inte fattade något själv. Läkaren ringde mig varje vecka under flera månader och vi träffades och träffas regelbundet. Jag är själv övertygad att jag har den läkaren att tacka för att jag lever idag. 
Så vände det äntligen och nu är jag på bättringsvägen!!!
Det första som hände när jag började känna känslor igen var att jag fick behov av att vårda mig själv och känna mig som en tjej, en kvinna, igen. Efter några testförsök med hundsällskap till stan vågade jag gå själv. I början visste jag inte vad jag ville ha, senare stöttade syrran mig och nu har jag nya kläder, smink och smycken m.m.
1. Jag behöver för min egen skull ta hand om mig själv och sminka mig och fixa till mig varje dag.
2. Jag behöver också ha det enkelt, praktiskt och fint omkring mig hemma.
3. Jag har tagit bort allt som tar kraft från mig och fört in det som ger kraft!
Allt det får mig att känna mig levande och kvinnlig och jag njuter av allt det!
Jag tar därmed aktivt ansvar för min hälsa, för jag vet att ingen annan kan göra det. Jag har svackor ännu och en bra bit kvar, men när jag lägger märke till det så skärper jag mig och gör sånt som är bra för just min hälsa. Det behöver Du också göra om Du drabbas av denna sjukdom - när du vet att du har minsta utrymme behöver Du göra sånt som ger dig energi, "gödsla dig själv" som en kvinna sa till mig. Bry Dig inte om vad andra säger - tänk på Dig själv och gör det minsta lilla roliga som faller Dig in!!! 
Det är en tuff match att gå mot en depression
och de flesta kan inte förstå vad det innebär, har jag märkt. Inte ens anhöriga eller vänner, så glöm inte att prata med dem som bryr sig om Dig. De kan också behöva stöd - för det är tungt att stå brevid - uppmana dem att själva söka stöd då!!!
OBS - jag ser att det låter bra så här långt, men i verkligheten är det inte så lätt som det kan verka här.
Fn brottas jag själv med depressionens tentakler. De har en förmåga att gripa tag i mig när jag minst anar det.
I mitt fall har jag svårt att nu klara sociala kontakter. Jag fixar det i några timmar och mår bra av det känns det som. Men sen händer något inuti mig. Jag tar bara slut.
Det här är ännu svårare för omgivningen att begripa sig på - för jag ser ju tjusig ut utifrån.
Min läkare sa senast vi träffades: Jaa, utsidan ser fin ut, hur är det med insidan?
Hur är det med Din insida?......
Dogsen är familjemedlemmar!!!
Whippettjejen är en liten tuffing. Hon simmar när hon har lust, men är hon i spat länge får man torka henne torr och varm med handduk, eftersom hon snabbt kyls ner (whippetar har mest muskler och inte så mkt underhudsfett som kan hålla värme/kyla borta).
Jag har numer 3 hundar: en labrador/schäfertik och två whippets. Labradorblandisen är en underbar gammal flicka på snart 8 år. Whippettjejen är 3 år i december och det nya tillskottet i flocken är en whippetpojke på snart 5 år. Min whippettjej är vår första i rasen och en härlig upplevelse. Whippetar är perfekta sällskapshundar bara de har möjlighet att få springa fritt emellanåt.
Nu när flocken blivit större märker jag spännande utvecklingar - bla har den lilla tjejen blivit vuxen på riktigt och börjar försöka ta ton i flocken, de andra är snabba på att följa henne. Så jag får nu jobba mer på mitt eget ledarskap för att säkra harmonin. Jag anser att Cesar Millans råd ofta är visa när det gäller att förstå mig själv och mina hundar. 
Whippetpojken visade sig snabbt vara en underbar kille! Den creditsen går till hans forna ägare!!
Vi knöt ett nära band med varann direkt och han passade in hos oss på en gång!
Jag trodde inte att det kunde gå så fint och smidigt att ta sig an en äldre hanhund till familjen med en äldre och yngre tik. Men han verkar stortrivas hos oss och jag är tacksam att vi fann varann. Hans förra familj hade tyvärr inte möjlighet att ha kvar honom och funderade på ett slutgiltigt veterinärbesök. Eg hade jag inte råd att köpa honom nu men jag stod inte ut med tanken att det skulle sluta så för en hund i sina bästa år.
Nedan ser Du en äldre men rar bild på är min kära blandis och lilltjejen!
Stötta arbetet mot all diskriminering!
Om du går på PRIDE nu på torsdag- och lördagkväll kan du gå förbi platsen där Ombudsmannen mot etnisk diskriminering finns! Min syrra kommer vara där då för att dra sitt strå till stacken i jobbet mot diskriminering. Hälsa gärna på henne där och ställ frågor om du undrar över något! Jag önskar så att jag kunde vara där också!!!
Det finns en plats för alla blommor i trädgården....
Blogga för livet
Har Du märkt att om kvällen är det inte himlen som mörknar, utan allting omkring oss?
Så känns en depression för mig, allting svartnar omkring mig tills jag är ett med mörkret
Vet Du hur det är att få en depression?
Jag trodde jag hade en aning om det, man stöter ju på termen lite varstans idag. Men i julas ramlade jag ner i ett svart hål som dök upp från ingenstans. Jag begrep inte ens att jag hade fallit ner i hålet under de första månaderna. Trodde jag bara halkat till, fallit på rumpan och att jag snabbt rest mig igen - jag hoppades att ingen sett mig....
Jaa, vad ska jag säga. Jag borde väl insett att när jag inte ens kunde göra en smörgås själv och min stora dagliga bedrift var att gå upp ur sängen, klä på mig och kamma håret - så var jag inte helt i form. Om inte det sa mig något, antar jag att de antidepressiva tabletterna och de små rosa pillrena egentligen pratade med mig desto mer. Men jag kunde liksom inte höra vad de sa mig....
Nu har det gått 7 månader och jag har blivit bättre på att lyssna på mig själv. Problemet nu är att jag inte riktigt vet vem jag är längre, en liten följdeffekt som en svår depression kan medföra (vilket de inte berättar för dig i början).
Depression är en sjukdom som påverkar ditt psyke och därmed hela den du är och tror dig vara. Jag anade aldrig att när det värsta livshotande stadiet passerat och Du är på bättringsvägen, kommer ett nästan svårare stadium då ditt "inre jag" ska återhämta sig och Du bli en fungerande människa igen. Jag ser framför mig att att jag likt fågel Fenix ska resa mig ur askan i elden. Men vem 17 kan ensam klistra ihop en tjusig påfågelsliknande donna av kolbränt dun och dammig aska?...
Det är därför jag berättar för Dig om min kamp att "kunna flyga" igen. Jag hoppas på Ditt stöd när jag bloggar för livet, för jag klarar inte ensam att flyga igen.
