Ardennas blogg

I Expressen skrivs även om djurskyddsorganisationen Animal Asia Foundation (AAF) med säte i Kina som kämpar under ledning av eldsjälen Jill Robinson för att köpa björnar fria från farmerna..." Här finns en länk till deras sida där Du kan skänka pengar till olika ändamål, för hjälp till björnar, hundar eller katter mm.
Jag hävdar att om Kina vill bli betraktat som ett modernt land berikat av vetenskap, konst och visdom så MÅSTE DE UPPHÖRA MED DJURMISSHANDELN!!!! Jag vill vara tydlig med att jag fördömer all djurmisshandel världen över - det finns mycket som behöver förbättras inom europeiska länder och jag tänker närmast på EU vad gäller djurens rättigheter, djurhållning & hantering! Men idag bloggar jag om den ofattbara nöd som björnar & miljontals hundar och katter i Asien lever & dör under!

Denna vovve lever som familjemedlem i mitt hem & jag tar hand om henne efter bästa förmåga, vilket förhoppningsvis är ganska bra. Hon är numer en vuxen hunddam med en härlig personlighet. Skulle nån vilja plåga eller äta henne skulle de få med mig att göra!

Jag nämner även den artikel jag bloggat om tidigare, där forskare kommit fram till att hundar har förmåga till empati med människor. Det minsta man skulle kunna vänta sig är väl att människor skulle ha förmåga till empati med hundar (och alla andra levande varelser).

I Aftonbladet har Du lite tips på heta bågar & hur Du kan sminka dig när Du har glasögon!
Glasögontrenden är tydligen het i höst. Själv har jag glasisar sen tonåren och har nu haft samma glasögon i 10 år, trot eller ej. Som genom en högre makt gripit in så tappade jag mina gamla svartbågade glasögon i klinkergolvet i lördags. Glasen sprack. Vad göra för den som är mullvadsblind utan hjälpmedel? Min karl fick ringa sin optiker o leda mig dit - jag såg ju inget själv! Efter att ha testat typ 20 olika bågar så valde jag de glasögonbågar som optikern föreslog. De var ett lyft. Jag kände inte igen mig i de heller - vem var den moderna läckra tjejen i spegeln? Min karl bara log - han tänder nog på läckra glasögonkvinnor, hihi.. Men de nya glasögon kunde komma inom 2 veckor sa de. TVÅ VECKOR!! Vad skulle jag göra under tiden?
Med fasa föreställde jag mig att låta mina hundar axla rollen som ledhund till matte i hennes stora nöd. Mardrömmen, eller rättare sagt skräckfilmen, utspelades i mitt huvud. Jag skulle vara mos inom en kvart antagligen, nedmejad av bilister medan hundarna skuttade vidare...

Det fick bli linser. Den rara optikern gav mig en snabbkurs & inom en halvtimme såg jag världen genom mina linsögon, och inte genom glasögonen! Jag kände inte igen mig framför spegeln, mina ögon var ju stora och inte de små springor jag sett förut. Optikern förklarade att ögonen förminskas via glasögonen, så därför såg jag nu mina ögon i all dess prakt. Jag for raka vägen hem och sminkade mig & det var riktigt roligt för nu såg jag ju hur jag målade mig!

Jag säger bara att snygga glasögon gör Dig läcker!
Funkar det för mig så gör det för Dig! Så pröva något nytt & lyssna gärna på optikern, de vet vad de pratar om.. tycker jag i af.  Jag gick till Annes optiker på Knalleland för hon är så rar & inte svindyr. Men om jag skulle ha glasögon som accessoar - som en del tydligen har - så skulle jag nog köpa dem via de allra billigaste affärerna eller via nätet.
Jag har hört att en del kan ha typ 10 par som de byter mellan, men av princip skulle jag nog aldrig lägga såna summor på glasögon ens om jag hade det. Om jag får råd kanske jag skaffar en modell till - som jag kan varva med - för det är ju ganska läckert med glasögon..

Jag vill träffa nya vänner!  Att maila med, skvallra i telefon, fika och göra sånt som kvinnor tycker om att göra, shoppa, skratta, gråta, dela med sig av livet och få goda råd, stör och tips! Men hur 17 gör jag det som 37-årig barnlös kvinna på en ort där jag inte känner någon? Via jobbet finns ingen som passar tyvärr. Jag har sökt efter lämpliga föreningar men om jag inte idrottar eller vill aktivera mig politiskt eller inte är plus 50 år så finns det liksom inte kvar så mycket. Så vad gör då en rådig självständig Donna?  Joo, hon söker på Internet efter någon site där man kan skriva in sig som "söker ny tjejkompis att fika med" osv.

Vad finner jag till min stora sorg! Det finns inget sånt forum såvitt jag kan se! Om jag vill ha kärlek eller sex så kryllar det av olika kontaktsiter. Men vill jag hitta en tjejkompis som kanske delar mina intressen osv så är det kört! I denna moderna tid?
Hur gör man för att finna tjejkompisar när man är vuxen? Jag har flyttat runt i hela Sverige både som barn & vuxen. Har bott i småstad, ute i bushen, förorter, osv. På varje ställe har jag lyckats känna nya människor, men när nästa flytt kom så kunde jag liksom inte behålla kontakten utan fick börja om igen. Att bränna alla broar är nog den politik jag fört i mitt liv hittills. Men nu är jag less. Jag ser att det finns andra kvinnor som är i samma sits som jag, tex via en blogg i Livet i träsket. Så jag frågar ett datasnille vi känner som berättar vad som skulle krävas för att lägga upp en sån site. Jag inser att det inte är så svårt, men jag fixar det inte med min sjukdom som tar all min kraft, o vår datasnillande vän är redan alltför upptagen med sitt jobb. Suck.
Så Snälla Du - kan Du fixa en Sök Nya Vännersite åt mig? Jag vill få några goda väninnor i mitt liv.

Jag är lite i obalans själv ikväll och kan inte sova så jag ögnar igenom nätet. HIttar suverän artikel i Dagens Nyheter om hur jag kan få balans i livet. Efter en depression så är det verkligen det jag letar efter, att få balans i mitt liv. Men det är ju inte så enkelt som det låter...tyvärr.

Tur att jag ska få börja med psykoterapi i september, annars vet jag inte riktigt hur jag skulle bära mig åt. Det jag funderar mest över nu är hur jag ska kunna fungera i arbetslivet igen? Det var där det hände, en dålig upplevelse, som tydligen blev den utlösande faktorn. Mycket har hänt sen dess och jag har inget emot arbetslivet där igen, men jag tror inte längre på min egen förmåga. Och det var ju tillit jag hade och kände när jag hade min dåliga upplevelse. Den tilliten inte bara försvann för det sammanhanget utan för hela det sammanhang jag existerade i. Det är tydligen sånt som en depression kan föra med sig.. Det är skönt att jag har mina hundar som sällskap, med dem behövs inga ord för att berätta vad jag känner inuti.

Jo, det är som jag alltid trott, mina vovvar kan känna empati med matte!
I Expressen skrivs det om forskare som studerat hur hundar härmar människan, och de har nu kommit fram till att hundarna har empatisk förmågan.
Det här är inget nytt för oss hundvänner och jag ser det mer som ännu en bekräftelse på att hunden är mänskans bästa vän!

Särskilt hade jag en nära samhörighet med min älskade SIndra, en underbar Grand Danois som bara blev 4 år. Hon fick mycket hastigt obotlig levercancer och lämnade mig, husse och Sui i februari för 2 år sedan. Hon lämnade mig i djupaste sorg. Jag har behållit urnan med aska och den ska följa mig genom livet tills min stund är kommen. På något sätt ska vi begravas tillsammans.

Du vet väl att sånt inte är tillåtet i Sverige - hur kan nån idiotisk byråkrat ens lagstifta om såna saker??!!
Om jag vill begravas med askan av mitt älskade husdjur, i mitt fall inte bara det utan även min familjemedlem, så är det väl för 17 mitt personliga val och min rättighet! Jag har väl rätt till min egen död om inget annat!!!

De olympiska spelen och dess invigning är ett helt fantastiskt fenomen och jag fattar inte hur Aftonbladet kan vara så billiga att de låter sin tv-krönikör lämna sån tarvlig kommentar om invigningen i Peking. Egentligen är jag väl inte förvånad över att det gått så långt att allt ska vara designat typ "svenskt dyrare Ikeamodernt i beigevitt alt ljusgrått med ev flashiga accenter i mörkbrunt alt dovgrått" för att tas till nåder. Allt handlar väl om att väcka nån slags känsla hos läsaren och då är det väl enklast att plutta ner några endimensionella tankar på datorn, det gick nog på 2 minuter också.

Varför inte låta Dig dras med av kärnbudskapet & hoppet som vi alla bär på, utom några Kinesiska makthavare som inte riktigt fattat galoppen än. Att vi är ett underbart flerdimensionellt folk som berikar varann när vi är tillsammans som vi är vid OS. Att det är tillåtet & ganska underbart med en invigningsceremoni som vid OS där varje värdland får lämna sitt personliga avtryck & bekräfta de Olympiska spelens värderingar. Att vi ser grunden till ett modernt, vist & helat Kina vid horisonten. Jag tror på kontakt, på dialog, på närhet mellan människor. Gör inte Du?
GO OS PEKING & CHINA GO!

Och ja, jag älskar hela Eurovisionsschlagerfestivalen också.

Frågan har jag burit med mig länge men nu måste jag kolla. Med anledning av den varma sommaren har t.o.m. jag badat i år. Eftersom en del kvinnor i min släkt, inkl jag själv, tyvärr ärvt anlag för, jaa, kraftig behåring & aptåssingar har jag både målat mina tånaglar & trimmat min Muff innan strandbesöken i år. Får väl erkänna att jag sköter detta eftersom inte bara strandpubliken (antar jag) men även den andra halvan uppskattar trimningen (vilket i sin tur leder till att jag får mer uppskattning också, om jag får uttrycka mig så).
Men aktiviteten med trimningen är både jobbig & leder till irritation kring det känsligare området samt ful stubb över mina rara ben. Jag undrar därför hur Du kvinna som är i min situation klarar av det här? Nu pratar jag inte om Dig med guldhårigt babyfjun, utan Dig som liksom jag kan misstas för det andra könet om trimningen av muff & ben inte sker.
Jag minns en kollega som sa att hon inte kunde förstå varför tjejer rakade sina armar, hon tyckte det var töntigt osv. Jag kunde inte låta bli att säga att om jag slutade raka mina underarmar skulle de skratta åt mig. Jag har mer hår på armarna än min karl, och det känns ganska hemskt i en värld där kvinnor ska vara lena som persikor om de ska ha en chans att anses attraktiva.

Rakhyveln är mitt vapen, eftersom salongsvaxning är för dyr & jag inte har hittat nån hårborttagningskräm som funkar. Att vaxa själv har jag inte ens vågat. En sån där epilator har jag prövat en gång & det gör jag aldrig mer, för mig var det ren helvetisk tortyr. Men jag lider faktiskt rejält av den attans rakningen också...

Hur kommer det sig att så många tycker det är fult med behårade kvinnor? Varför kan inte jag få vara pälsig som ett litet vilddjur där nere & ändå känna mig snyggt?  Jag tycker själv att det ser konstigt ut om jag skulle ha kjol med orakade ben, den tesen är fastspikad så djupt i mitt inre att jag faktiskt inte skulle våga visa mig offentligt orakad. Men Muffen då? Varför måste den vara trimmad? Det enda skälet jag kan komma på är rent praktisk  - när det gäller vuxna lekar underlättar det med trimning före. Men baddräkt & bikini??!!  Det finns ju inget sånt plagg, inte ens trosor, som täcker behåringen i den regionen ordentligt om jag inte trimmat. Varför tycker Du man (eller kvinna - även om jag uteslutande håller mig till män) inte att det är tilldragande , jaa rent sexigt, med mycket päls på Muffen?
Jag önskar verkligen att idealen kunde förändras...

Vad vågar jag blogga om egentligen?... Jag har visserligen aviserat att den som känner mig & läser min blogg inte får komma & klaga på det jag skrivit. Det är på egen risk de läser! Men efter att nära & kära, under viss tveksamhet från min sida, fått min bloggadress kommer frågan som brev på posten. Särskilt efter ovansstående fundering. Men så tänker jag på det min ena moster vist sa när jag funderade över mina nyköpta plagg:  när man blir lite äldre så slutar man bry sig om man bär för urringade kläder.  Såå.. here comes.. jag kommer fortsätta blogga om mina innersta tankar. För jag är en vuxen kvinna med rätt att uttrycka mig!!

Kan inte låta bli - Surfar en stund på måfå för att finna roliga eller intressanta bloggar i Borås...Så hittar jag "Livet, universum & allting" där Kenneth har en UNDERBAR profilbild eller vad man ska säga. Har man den på sin blogg måste man ha ett härligt sinne för humor! Du måste kolla in den! Den heter "Snacka med tassen!" och det blir helt klart mitt nya motto framöver vid behov!

Och har Du några synpunkter på det jag sagt så kan Du Snacka med tassen!   Hihi..

www.fotoakuten.se

Snygg Som ett Vilddjur är Mitt Naturliga Jag!!

Såg på "lördagsmorgon" på tv4 att flera Boråsare åkt till huvudstan för att vara med i PRIDE.
GO Boråsare!! Glöm inte hälsa på syrran i DO-tältet!
Önskar jag var där nu suck..nästa gång får jag banne mig åka dit! Jag håller med det som sas i tv4 att alla som contributes to society förtjänar equal rights!! Så länge man inte skadar andra ska man få vara sig själv och bemötas med respekt. SÅ det så.

I en tidning har jag sett att nån undersökning visat att män föredrar mulligt sällskap även om de hellre syns med modellsmala! Typiskt karlar - om jag får generalisera!! Jag har blivit ganska mullig under sista sjukdomstiden men bryr mig inte. Nu tex äter jag massor av glass (Cappucinosmak) och har delat med mig till vovvarna, de e ju så varmt. Och i jmf med min psykiska hälsa står sig några extrakilon jädrans lätt!
Som tur är så förtränger jag ganska bra hur HEMSK jag sett ut under den värsta depressionen. Jag riktar in mig på nuet idag, och vågar faktiskt visa mig med min ökade mullighet. Har köpt en rödvit spännande o tajt klänning som visar min knubbiga mage - har inte haft den än men snart så... Jag hoppas då få uppskattande blickar av trevliga män och kvinnor i jämlikhetens anda!! Jag behöver sånt nu när jag återhämtar mig fr depressionen!
Så Du - glöm inte flörta med nästa mulliga kvinna Du ser i rödvit tajt klänning!!!!

Själv försöker jag även idag lära mig mer om bloggning!
Jag är ju noob på det som ni ser. Tänker utveckla min bloggsida allteftersom jag lär mig mer. Min man påpekar att det är som med min frisyr & hårfärg - det enda konstanta är förändring!! Yep, det är jag det. Det som är bra för hans del är att han ständigt får en ny fru, tycker jag.

Snart ska jag se skräckfilmen Homecoming och rysa.
Jag har blivit morbidt (öhh?) förtjust, faktiskt förälskad, i skräckfilmer. Betraktar mig numer som en konnässor och kännare av genren. Säkert något psykologiskt...troligen mycket sunt & hälsosamt får vi hoppas.

Många kramar från mig - vi ses nog imorgon också, när jag dricker söndagsmorronkaffet, det brukar ta lååång tid.

PS - den nedra typen som gjorde inbrott i vår bil i mitten av maj kan väl lämna tillbaka digitalkameran!!!
Jag börjar akut, akut, akut sakna den nu och har inte råd att skaffa en till sån i dagsläget! Det finns inga ord för vad jag anser om såna som inte kan respektera andra och ANDRAS SAKER!!!!!

Var på Bishops Arms igår - bästa puben i Borås - drack öl och åt gott! Servicen är fantastisk! Den engelska cidern var slut så jag fick prova Herrljunga ciders starkvariant - rena läskeblasket (om Du minns fr Kalle Anka). Var sällskaplig med min man och träffade lite glatt folk. Lyssnade på Erik Gadd en stund såklart!  Borås visar sig från bästa sidan dessa torsdakvällar, alla verkar vara ute på stan & alla är glada & rara!

Själv insåg jag , så här dagen efter en kväll fylld av så mycket människor, att det är så mycket i våra relationer som handlar om ren vilja. Viljan att hålla ihop, viljan att gå vidare. Som jag berättat förr vet jag inte än vad jag känner inuti - det är som ett ormbo. Men jag tror att känner att jag vill hålla ihop men mannen i mitt liv.
Livet skulle säkert kunna vara mer behagligt med andra män, män som är mer romantiska, mer praktiska, mer - ja jag vet inte vad riktigt - män som är annorlunda än den jag har helt enkelt. Det skulle nog också vara spännande en tid att få utforska någon ny (särskilt för lilla mig som inte har ägnat mig åt någon utforskning att tala om förut). Men den nye mannen skulle ju också ha sina sidor som jag skulle behöva hantera på något sätt.
Så är det inte mer spännande att arbeta med att hålla kvar vid den jag har? Se vad mer som kan komma ur den relation som redan finns? Det sägs ju att vi aldrig känner varann helt & hållet? Samtidigt är det en balansgång att inte komma för nära, för då blir det ingen spänning kvar alls...

Hmm. Jag vill försöka hålla ihop!
Jag tror att det är meningen att vi ska forma relationer som håller, för det mår vi bra av. Och jag behöver tänka på att jag ska må bra. Men han ska vilja det också, riktigt vilja det - inte ta mig för given & behandla mig som en städtant.
Det är ju inte bara en utmaning för ena partnern att arbeta med den gemensamma relationen, den andra partnern måste arbete med den också!

Du kan väl önska oss lycka till
- det kan behövas i dessa delikata och åh så komplicerade relationer som vi har!!